"Godmorgon och välkommen till Skörrapporten här bortom och djupt in i skogen i landet under rosenbuskarna mellan raderna blåser det så till den milda grad att jag lyfte från marken och seglade ut i världsrymden. Min kropp brändes till stoft vid en första sammanstötning med solen så nu rusar jag runt som en osynlig flimrande stjärna ren röst dröm och ängsull i manetformat. Väsen. En imma på en fågels fot. En fläck på fönsterrutan. Slickar på ljudvågen. Det är en version och jag ska berätta flera. Hör du mig Josefinfulful? Jag ser dig fortfarande din raka rygg sårskylandet och skölden. Stygnen du har på ditt samvete. Jag lät kroppen du sydde multna bort bli skog. Den var inte nödvändig. Den var bara för dig. Ditt behov av att upprätta hud. Att sortera puls och tanke låta dem kretsa i armar ben huvud. Hjärta. Att låta det slå just där. Rotera runt din axel. Men jag har varit vid alla fyrarna nu, vädrets punkter. Jag gjorde det i skepnad av fågel, vingbeklädd. Om nätterna skymde jag ljuset bäst jag kunde. Små anomalier kallades det visst på ditt språk. Jag är inte ensam, dockflocken följer mig låter mig ingå. Om du någon gång tittade ut genom ditt fönster skulle du kanske känt till den, sagt hej till Petronella. Jag kände igen henne där jag låg multnad och frostnupen, så nersjunken bland löv och barr att en som inte visste vad hon letade efter skulle hastat förbi. Petronella visste. Små minnen av barndomens godnattsagor om små ägg äpplen pärlor på villovägar. Hur de blev hittade och räddade. De var på riktigt nu. Hon visste att det inte var byltet av tyg hon skulle ta med sig tillbaka till lägenheten. När det gick mer än en minut mellan mina andetag, hon kände hela tiden efter med handen mot min bröstkorg som höjdes allt mindre för varje gång jag drog in, förde hon varsamt in ett finger bakom mitt öga och lirkade loss. Samma sak på andra sidan. Hon visste att det var bråttom och tänkte att hon gått till fots länge nog, böjde armarna i vinkel och lät vingarna slå ut fjädrarna spricka mellan kläderna. Mina ögon med fast grepp i näbben och hon lyfte
Å skogen skogen så liten den ser ut däruppifrån och att det ändå är långt kvar till molnen Å vinden vinden så snabbt det går
men
nej!
hon förlorar taget om ett öga det faller faller förloras ur sikte bland granarna vi kan inget göra annat än att hoppas att hon hittar hem hos Vilse Miranda och de borttappade men det spelar ingen roll för jag, ögat i näbben, är det öga som minns. Jag minns dig Josefulfinfin. Jag minns att Petronella-fågeln ryggar tillbaka sekundsnabbt cirklar men fortsätter sedan. Hon vet att det är bråttom att hinna hem och få mig i jord. Hon har sett den lilla sprickan i skalet. Hon vet inte hur länge jag hållit men kan ana, mitt liv som öga, visserligen mjukt omstoppad men på fel plats, ängsull är inte jord och ägg är inte ögon. Tiden är knapp och hon skyndar, skjuter fram över himlen. Å snabbt snabbt framme vid fönsterrutan smäller klorna mot rutan öppna Dorabella eller någon som i alla fall har händer ett hastigt avbrott för förvandling det är inte tid för att artigt presentera fram med vattenkanna och krukor och ja en lagom stor fyll på med jord och jag täcks av mörker och jag såg inte vad som hände sen lugnt lugnt
pärlemorpärla eller öga
grodd och ägg
och efter någon dag tillstymmelse till armar ben att suga in näring med hela huden och när en vecka gått vecklade jag ut mig jag hade begåvats med vingar det var så hon sa Petronella, och medan jag med små framsteg varje dygn lärde mig flaxa mellan bordet och soffan, sydde hon en ny kollektion av fjädrar till alla små. Vår första natt på himlen såg vi äpplen som föll långt ifrån sina träd och att somliga krossades andra reste sig sprang till skogs och vissa rullade hela den långa mödosamma vägen hem. Vi ska studera dem närmare. Berätta deras sagor. Men den tredje natten tog jag täten och vi började resan mellan fyrarna vattnen som inte täcks in i böckerna och husen som har andra former än vad flygkorten visar. Vi kommer att gå till botten med våra undersökningar ta oss in i underströmmarna. Vi hör hur du Josefinful känner hjärtformen pulsera bakom soffan. Minnena som sköljer dig. Dina och mina. Jag såg allt. De ägg som kunde bli jag låg runda och mogna i en ask, bara att plocka och plantera. Även om något ser ut som ögon eller pärlor kan det mycket väl vara ägg. Men du ska alltid ta omvägen genom dig själv. Du tänkte att det kan vara bra att ha ögon i ett huvud och hud på fingrarna. I böckerna stod det om strumpor som klipps eller behålls i helt stycke. Du lärde dig att använda silkestråd till ansiktsdetaljer, välja ut en figur och förstora upp. En fingerborg. Skinn på näsan kan smulas och användas som fräknar. Det står också om sömmen som markerar benan. Sidenbanden runt halsen. Jag minns när du förfärdigade mig. Stack det sista stygnet om stoppningen. Blixten slog in genom fönstret genom brödrosten, slangarna till hjärtat. Spring spring lilla hjärtat när blixten slår ner i hemelektroniken. Artärerna sväller och fönsterluften far ner i lungan. Ut igen. In igen. Min kropp vakande. Du höll ett öga öppet. Jag öppnande två. Vi levde i lägenheten och du kämpade med språket. Det var en tidig morgon och vi slogs som vanligt. Det skedde i badrummet. Min fingrars trådiga struktur skrapade längs kinderna. Det var värre om jag var blöt om händerna. Du har lärt dig hur den ytliga sårskorpan känns. Och döljs. I början var handflatorna i velour. Det var de fortfarande men sliten, vass. Huden flängde och du låg där på golvet. Jag gick. Men jag ska berätta din historia Josefin. Jag tror att den går ungefär såhär: En gång var Josefin ett barn. De vuxnas ansikten närgångna strax intill ögongloben. Munnar kött tänder händer skrattade blottade innanmäten och tungor. Josefin fin fin lilla gryn och gull med sugreflexen spridd över huden. Ingen tänkte på vad som hände med navelsträngen. Ingen såg hur den genast odlade små ben sprang och hoppade ut genom ett öppet fönster. Men den växte i skogen tog form och färg av en diet på stensöta och ängsull. Den sjöng Joseful och tryckte sig ofta mot fönsterrutan om nätterna. Den såg hur Josefin levde i en värld av händer, en för mat en för sömn en för klapp och en för smäll. Navelsträngen, som nu utvecklat både anletsdrag och öron, andades mot glaset och gjorde sig påmind lämnade fingeravtryck i mönster som skulle föreställa bokstäver och vidare instruktioner. Lämnade en ask med pärlor. Josefin såg den löpa till skogs. Spåren efter de egna bara fötterna. Miniatyrformatet. Hon tog det till sig som ett illaluktande sällskapsdjur. Hon ville inget hellre än att göda samla textilier till kroppen. Det var en Josefin med mönsterkonstruktioner som brusade genom dagar nätter och skapelser i händerna. Andkämpningen i tygen. Hur hon inte tröttnade på att repa upp att begrava under stockar och stenar. Hon hade så mycket puls, det måste varit så att hon ville dela den med sig. Hon ville ge mig växtvärken så att jag vågade träda ur träden. Egentligen var det inget fel på Josefin. Den lilla del som skurit sig ut och sprungit till skogs var inte något hon behövde. Alla födda människor klarar sig utan, sägs det. De har ett hål på magen och oftast är det alltför litet för att rymma särskilt mycket sorg. Men Josefin brukade stoppa ängsull i sitt om nätterna, låta drömmar sprida sig i blodomloppet. Det var inte värre än så. En hudgrop för saknad. Därifrån löpte en spiral av ihärdiga försök. En syster för varje dag, vecka, månad och ingen som höll och pulserade under tyget. Det var inte värre än att hon lyckades. Att hjärteblodet sen sprang till skogs och somnade under en kastanj. Men det var senare.
Och det var allt från Skörrapporten från alltings början och slut och mitt, högvarvet i huvudet. Vi hörs Josefin. Joseful. Du och jag hör alltid varandra. Det finns så mycket röst härinne."