"Tid är som läppstift. Långsamt gröper läppen in sig i det mjuka. Spetsen uppåt och en len böj av nötning. Så är det att få vingar. Att bli gammal. Magen är ett ägg och det är alltid någon som vill ta sig ut. Min människokropp är mitt skal och jag kan krypa in i höljet igen. Allt sker efter min vilja. Jag har lärt mig det. Stor i orden och en liten tant på jorden. Jojo. Tankar om natten, genomtröskade och slitna, men jag minns de smekande smärtpunkterna som prickar över hela huden. Hur det riste i ryggraden. Hur saker formas efter huden, nöts in på skinnet och blir en egen utväxt. Armar knäcks till vingar. Det tog tid innan jag lärde mig att lyfta.
Men det började med att jag föddes. Pärlemor tog hem mig. Hon gav mig mat, språk, filtar, lek och berättelser. Hon gav mig dockor. Jag växte. Ibland drömde jag att jag flög. Min lilla dununge, sa Pärlemor när jag kartlade nattens händelser vid frukostbordet. Hon hjälpte mig att rita drömmarna. Trädtopparna som kittlade under magen, sjöarnas form och stadens hemliga platser. Hon märkte ut det återkommande i geografin, skaffade en vacker pärm att samla i, täckt av blommor, fåglar och flickor som höll dem i handen. Änglakartan kallade vi den.
Jag kan sy vingar. På maskin och för hand. Pärlemor lärde mig. Om kvällarna förfinade vi tekniken, spände åt trådar och klippte former. Ett litet hack kan göra mycket för luftmotståndet. Vi ställde oss på bordet och kastade dockorna så långt vi orkade, en seglande båge genom vardagsrummet. De låg på hög i soffan. Det hände att vi bläddrade i kataloger, beställde hem prover som i sig kunde utgöra material åt de allra minsta sorterna. Grönt var favoriten, skimret och blankheten.
Vad Pärlemor inte visste var att när hon gått och lagt sig flög dockorna av egen kraft. Några hängde upp och ner i lampan medan andra smekte mina kinder, höll sig flapprande kvar i luften. Pärlemor trodde att det var på lek. Hon missade momentet när jag slöt mina händer runt vingarna och andades. En kokong för rörelse.
Jag berättade aldrig om hur dockorna flög mig till sömns. Fixade och donade på de högsta hyllorna. Det var alltid en sådan ordning. Böckerna sträckte sig raka. Porslinsänglarna i hjärtformation. Vi var aldrig dammiga. Jag tvättade Sminkhuvudet noga varje kväll. Hon hade sina bomullstussar i en skål med guldkant."

Syr dig vingar på maskin och för hand
Det surrar när du blir dig lik
Skickar efter något grönt något blankt
Dockorna fåglar ska bli

Dröm Petronella dröm
Allt det du fann bortom Änglakartans kant
kan bli sant...

"Dockflocken var inte som andra husdjur. Med jämna mellanrum for de till skogs och jag fick inte följa med. Eller kunde inte. De tjattrade och ven runt huvudet och då var det säkrast att släppa ut dem. Så att inget gick i krasch. Så att inte Pärlemor hörde. När de kom hem sov de i en hög. Jag lösgjorde deras vingar och tvättade dem varsamt i en balja. Medan de torkade tittade jag på små snäckor, fina band och slipade glasbitar som de fört hem till mig. På väggen hade jag en tavla av tyg. Jag fäste alla skatterna där. Kartlade färden i efterhand.
Bottenhavet var den vackraste plats jag hört talas om men dockorna hade aldrig tagit med något därifrån. Jag hade hört om den på radion, och i Pärlemors sagor, men dockflocken sa att där finns mer än vindar och fyrar. De sa att det sög i magen när de nuddade vattenytan där. Som om det fanns ett nöjesfält därnere, karusellers sång och allt du kunde vinna. Någon gång skulle de ta mig i händerna, lyfta hela min tyngd från marken. När vi är framme sjunker vi, raklånga genom vattnet, sa de. Du ska bara lära dig att sy gälar först.
Dockflocken trodde att jag kunde allt. Men jag kunde inte flyga. Jag vågade inte ens sänka hela huvudet i badkaret. Jag hatade när vattnet sköljde över ögongloben."
Utmattningen om dagarna. Sömnen som kämpade i blodet och en ny rispande känsla på insidan av huden. Jag kunde svära på att jag som hastigast sett skelettet böja sig under köttet. Då och då och sedan borta. Dockorna visste men de var inte av den analyserande sorten. Oro ligger inte för dem vid den här tiden. De skulle bara ha vetat hur de kommer att gråta och gnälla. Sedan. När ingenting är sig likt.
Om nätterna hade jag flykten. Den inympades i mig av dockorna som efter sin hemkomst flockades runt mina kinder. Det slutade klia under huden för en kort stund. Deras vingar strök in konturer av träd, hav, stad. Fågelperspektivet. De lärde mig det. Fast jag inte ännu var fågel. Fast jag ännu inte visste att jag skulle bli."

Sminkhuvudet tittar bort
Där väntar vid vattnet en lappad galosch
Lämnad till min egen flock
Vågar vi segla till sjöss nerför Plaskeby Fors?

"Nu kan jag. Jag kan gå länge i min lena hud och på raka fötter. Det är bara ibland det kommer över mig. Försöker fördröja, kanske bara pressa ut en fjäder eller två ur armvecket. Bär långärmat och känner skruden streta mot tyget. Far och flyg, det kittlar under fingret när jag följsamt böjer fjädern i olika vinklar. Hur det sväller i fästena. Det är inte många dagar kvar då. Ståndaktigheten som viker och fågelformen pressas ut längs hela huden. Kroppen som kroknar till. Jag håller skriken inne, flämtar. Sist välver näbben ut sig. Utandningens nya form.
Jag växte. Och dockflocken med mig. Pärlemor kom aldrig tillbaka. Nuförtiden tror jag att hon visste allt. Att hon svalde havet till slut. Lämnade mig till min egen flock. Bara de var hos mig när fjädrarna bröt ut över kroppen. De for med våta bomullstussar över hela mig. Dorabella strök mig över näbben. Den var här nu. När du är färdig flyger vi till Bottenhavet, viskade dockflocken. Vi ska lära dig allt om hur det känns att linda in sig i molnen, kittlas av trädtopparna. Du är en stor fågel nu och så mycket ska rymmas i dina händer. Kakorna och sagorna och ilningarna i maggropen. Hör du hur karusellen sjunger?"

Segla i natten till ljusan dag
Färdas i flock lilla du lilla du (lilla dununge du)
Är du rädd för vatten? Det är inte jag
Flyg lilla dununge, flappra och tjut

Flyg Petronella flyg
Hör karusellen, Bottenhavets
vinande sång
Flyg Petronella flyg
Hör karusellen, Bottenhavets sång
än en gång...
Dröm Dorabella dröm
Allt det du fann bortom Änglakartans kant
kan bli sant...