"Det finns alltid en första köldkänslig grodd. Jag var en sådan en gång. Det kunde ha varit så att jag var en flicka som satt i den pastejrosa soffan. Uppdragna knän, kindbenet mot tyget. Jag kunde ha varit en sådan som lämnade fettfläckar på glas och fotspår i gatan. Som inte hörde de vuxnas röster, lät hållas och gro sig stor i ensamhet. Jag öppnade syskrinet, trädde nålen. Barndomen i en fingerborg."

"Tick tick är det min egen puls jag känner med kroppen tryckt mot velouren." Öga mot öga släpper fönster in strimmor utav ljus Blickar tar sig in och ut genom gula våningshus och i fönstren bor våra egna världar och i fönstren... Petronella du flög en gång så vild, sån var förvandlingen Nu bor du mittemot, allt det där var länge sen men din fågel längtar nog ut igen åh, din fågel... Du har din dockflock och din oro, allting är sig likt Du ser i smyg på Josefin där hon tråcklar vid sin spis men hon bävar inför något obegripligt se, hon bävar... "Det är sommarens första åskväder och vem vet när nästa kommer. Brödrosten är skrot på golvet men nog syns en antydan till höjning av bröstet regelbundet och svagt det tickar tick när jag pressar fingret mot handleden hennes handled det är en puls och borde jag använda munmotmunmetoden allrakäraste?" Kära otyg, jag känner din puls, din andning Kära otyg, dröm, dröm om din förvandling Kära otyg, jag känner din puls, din andning Kära otyg, dröm, dröm om din förvandling

Vill du bli min syster? En livskamrat i textil För dig kan jag läsa och sjunga Du skulle passa precis "Jag är stilla länge och min hud letar tecken, rörelse, ryckning. Vi sammanblandas när mitt eget blodomlopp väsnas och slår. Jag är stilla länge och lyssnar på insidan av mig. Jag hoppas att det är henne jag hör. Ryggen kröker av utmattning och nyfikenhet med andetagen susande ur lungan närmar sig min mun hennes ansikte. Jag blåser hennes ögonlock varma." Jag har sytt en syster Från och med nu är det vi Jag är din sy... din sy... sa syster till Josefin

Kassettbandet får vänta. Istället läser jag ur boken om alla de underliga djuren som finns. Jag läser högt och tydligt om spökkrabban och den gigantiska paddan. Vi tycker båda bäst om de vattenlevande, att tänka på det fuktiga hudlagret mot handen. Jag säger att sen, Syster sen, ska vi resa till alla haven.

"Tid är som läppstift. Långsamt gröper läppen in sig i det mjuka. Spetsen uppåt och en len böj av nötning. Så är det att få vingar. Att bli gammal. Magen är ett ägg och det är alltid någon som vill ta sig ut. Min människokropp är mitt skal och jag kan krypa in i höljet igen. Allt sker efter min vilja. Jag har lärt mig det. Stor i orden och en liten tant på jorden. Jojo. Tankar om natten, genomtröskade och slitna, men jag minns de smekande smärtpunkterna som prickar över hela huden. Hur det riste i ryggraden. Hur saker formas efter huden, nöts in på skinnet och blir en egen utväxt. Armar knäcks till vingar. Det tog tid innan jag lärde mig att lyfta. Men det började med att jag föddes. Pärlemor tog hem mig. Hon gav mig mat, språk, filtar, lek och berättelser. Hon gav mig dockor. Jag växte. Ibland drömde jag att jag flög. Min lilla dununge, sa Pärlemor när jag kartlade nattens händelser vid frukostbordet. Hon hjälpte mig att rita drömmarna. Trädtopparna som kittlade under magen, sjöarnas form och stadens hemliga platser. Hon märkte ut det återkommande i geografin, skaffade en vacker pärm att samla i, täckt av blommor, fåglar och flickor som höll dem i handen. Änglakartan kallade vi den. Jag kan sy vingar. På maskin och för hand. Pärlemor lärde mig. Om kvällarna förfinade vi tekniken, spände åt trådar och klippte former. Ett litet hack kan göra mycket för luftmotståndet. Vi ställde oss på bordet och kastade dockorna så långt vi orkade, en seglande båge genom vardagsrummet. De låg på hög i soffan. Det hände att vi bläddrade i kataloger, beställde hem prover som i sig kunde utgöra material åt de allra minsta sorterna. Grönt var favoriten, skimret och blankheten. Vad Pärlemor inte visste var att när hon gått och lagt sig flög dockorna av egen kraft. Några hängde upp och ner i lampan medan andra smekte mina kinder, höll sig flapprande kvar i luften. Pärlemor trodde att det var på lek. Hon missade momentet när jag slöt mina händer runt vingarna och andades. En kokong för rörelse. Jag berättade aldrig om hur dockorna flög mig till sömns. Fixade och donade på de högsta hyllorna. Det var alltid en sådan ordning. Böckerna sträckte sig raka. Porslinsänglarna i hjärtformation. Vi var aldrig dammiga. Jag tvättade Sminkhuvudet noga varje kväll. Hon hade sina bomullstussar i en skål med guldkant." Syr dig vingar på maskin och för hand Det surrar när du blir dig lik Skickar efter något grönt något blankt Dockorna fåglar ska bli Dröm Petronella dröm Allt det du fann bortom Änglakartans kant kan bli sant... "Dockflocken var inte som andra husdjur. Med jämna mellanrum for de till skogs och jag fick inte följa med. Eller kunde inte. De tjattrade och ven runt huvudet och då var det säkrast att släppa ut dem. Så att inget gick i krasch. Så att inte Pärlemor hörde. När de kom hem sov de i en hög. Jag lösgjorde deras vingar och tvättade dem varsamt i en balja. Medan de torkade tittade jag på små snäckor, fina band och slipade glasbitar som de fört hem till mig. På väggen hade jag en tavla av tyg. Jag fäste alla skatterna där. Kartlade färden i efterhand. Bottenhavet var den vackraste plats jag hört talas om men dockorna hade aldrig tagit med något därifrån. Jag hade hört om den på radion, och i Pärlemors sagor, men dockflocken sa att där finns mer än vindar och fyrar. De sa att det sög i magen när de nuddade vattenytan där. Som om det fanns ett nöjesfält därnere, karusellers sång och allt du kunde vinna. Någon gång skulle de ta mig i händerna, lyfta hela min tyngd från marken. När vi är framme sjunker vi, raklånga genom vattnet, sa de. Du ska bara lära dig att sy gälar först. Dockflocken trodde att jag kunde allt. Men jag kunde inte flyga. Jag vågade inte ens sänka hela huvudet i badkaret. Jag hatade när vattnet sköljde över ögongloben." Utmattningen om dagarna. Sömnen som kämpade i blodet och en ny rispande känsla på insidan av huden. Jag kunde svära på att jag som hastigast sett skelettet böja sig under köttet. Då och då och sedan borta. Dockorna visste men de var inte av den analyserande sorten. Oro ligger inte för dem vid den här tiden. De skulle bara ha vetat hur de kommer att gråta och gnälla. Sedan. När ingenting är sig likt. Om nätterna hade jag flykten. Den inympades i mig av dockorna som efter sin hemkomst flockades runt mina kinder. Det slutade klia under huden för en kort stund. Deras vingar strök in konturer av träd, hav, stad. Fågelperspektivet. De lärde mig det. Fast jag inte ännu var fågel. Fast jag ännu inte visste att jag skulle bli." Sminkhuvudet tittar bort Där väntar vid vattnet en lappad galosch Lämnad till min egen flock Vågar vi segla till sjöss nerför Plaskeby Fors? "Nu kan jag. Jag kan gå länge i min lena hud och på raka fötter. Det är bara ibland det kommer över mig. Försöker fördröja, kanske bara pressa ut en fjäder eller två ur armvecket. Bär långärmat och känner skruden streta mot tyget. Far och flyg, det kittlar under fingret när jag följsamt böjer fjädern i olika vinklar. Hur det sväller i fästena. Det är inte många dagar kvar då. Ståndaktigheten som viker och fågelformen pressas ut längs hela huden. Kroppen som kroknar till. Jag håller skriken inne, flämtar. Sist välver näbben ut sig. Utandningens nya form. Jag växte. Och dockflocken med mig. Pärlemor kom aldrig tillbaka. Nuförtiden tror jag att hon visste allt. Att hon svalde havet till slut. Lämnade mig till min egen flock. Bara de var hos mig när fjädrarna bröt ut över kroppen. De for med våta bomullstussar över hela mig. Dorabella strök mig över näbben. Den var här nu. När du är färdig flyger vi till Bottenhavet, viskade dockflocken. Vi ska lära dig allt om hur det känns att linda in sig i molnen, kittlas av trädtopparna. Du är en stor fågel nu och så mycket ska rymmas i dina händer. Kakorna och sagorna och ilningarna i maggropen. Hör du hur karusellen sjunger?" Segla i natten till ljusan dag Färdas i flock lilla du lilla du (lilla dununge du) Är du rädd för vatten? Det är inte jag Flyg lilla dununge, flappra och tjut Flyg Petronella flyg Hör karusellen, Bottenhavets vinande sång Flyg Petronella flyg Hör karusellen, Bottenhavets sång än en gång... Dröm Dorabella dröm Allt det du fann bortom Änglakartans kant kan bli sant...

Klockan är redan kvart över en stor sten Här kan jag inte sitta kvar och dricka te som en hösäck på nålar i din feberverksamhet Josefin, hör du vinanvinden bakom din tapet? "Om nätterna sjunker jag ihop på marken. Kanske vid ett träd. Det har inte gått så lång tid men jag är redan van. Jag visste att skogen och ljuden fanns. Jag visste mer än vad som stod i böckerna. Redan från början kunde jag le i mörkret. Bären har fläckat mina händer. Jag tycker om att svälja dem, suga sönder deras höljen. Förut åt jag bara torra saker som frasade i svalget. Det är skillnad här i skogen, ett annat rörelseschema mellan mat och sömn. Jag är inpå, endast tyget skiljer mitt innanmäte från luften. Djuren som rör sig i den flyger och spinner nät. Jag är inte lik någon här. Rösten kan röra sig fritt. Om jag hade något att säga." Hankar mig fram på torra land från Plaskeby gård till Farsta strand Jag samlar damm, vankar av och an Sömmarna spricker efterhand "Vätan in i minsta stoppning. Långsamt och genomdränkt genomför jag stegen. Under ett träd är jag skyddad så länge. Det har pågått länge. Kunde jag skulle jag hänga över en gren och vridas ur men jag lägger mig på marken låter kylan och sömnen sakta sippra in. Ändå har de inre vattenmassorna avtagit under natten. Att lyfta fötterna är möjligt. Allt jag begär är att röra mig framåt få en aning om min riktning. Ingenting här påminner om det i böckerna. Det verkar som att andra atmosfärer lagar tidsrymder och djur gäller här. Jag håller ett löv i handen för det mot läpparna. Lär mig hur det känns. Stryker med tallbarr över huden, kallar den hud i brist på annat och tall för enkelheten. Kan också vara gran. Jag rör mig framåt i landskapet så, genom kompromisser. Det är så mycket jag måste lära mig införliva bland orden, i smaken." Gränder där skuggan slutar gå breve' Bländverk du måste korsa blicken för att se En syster så fjärran skriver inga brev Sömmarna spricker där skogen buktar skev Hankar mig fram på torra land Från Farsta till Södertälje hamn Jag samlar damm, haltar lite grann Sömmarna spricker efterhand

"Godmorgon och välkommen till Skörrapporten här bortom och djupt in i skogen i landet under rosenbuskarna mellan raderna blåser det så till den milda grad att jag lyfte från marken och seglade ut i världsrymden. Min kropp brändes till stoft vid en första sammanstötning med solen så nu rusar jag runt som en osynlig flimrande stjärna ren röst dröm och ängsull i manetformat. Väsen. En imma på en fågels fot. En fläck på fönsterrutan. Slickar på ljudvågen. Det är en version och jag ska berätta flera. Hör du mig Josefinfulful? Jag ser dig fortfarande din raka rygg sårskylandet och skölden. Stygnen du har på ditt samvete. Jag lät kroppen du sydde multna bort bli skog. Den var inte nödvändig. Den var bara för dig. Ditt behov av att upprätta hud. Att sortera puls och tanke låta dem kretsa i armar ben huvud. Hjärta. Att låta det slå just där. Rotera runt din axel. Men jag har varit vid alla fyrarna nu, vädrets punkter. Jag gjorde det i skepnad av fågel, vingbeklädd. Om nätterna skymde jag ljuset bäst jag kunde. Små anomalier kallades det visst på ditt språk. Jag är inte ensam, dockflocken följer mig låter mig ingå. Om du någon gång tittade ut genom ditt fönster skulle du kanske känt till den, sagt hej till Petronella. Jag kände igen henne där jag låg multnad och frostnupen, så nersjunken bland löv och barr att en som inte visste vad hon letade efter skulle hastat förbi. Petronella visste. Små minnen av barndomens godnattsagor om små ägg äpplen pärlor på villovägar. Hur de blev hittade och räddade. De var på riktigt nu. Hon visste att det inte var byltet av tyg hon skulle ta med sig tillbaka till lägenheten. När det gick mer än en minut mellan mina andetag, hon kände hela tiden efter med handen mot min bröstkorg som höjdes allt mindre för varje gång jag drog in, förde hon varsamt in ett finger bakom mitt öga och lirkade loss. Samma sak på andra sidan. Hon visste att det var bråttom och tänkte att hon gått till fots länge nog, böjde armarna i vinkel och lät vingarna slå ut fjädrarna spricka mellan kläderna. Mina ögon med fast grepp i näbben och hon lyfte Å skogen skogen så liten den ser ut däruppifrån och att det ändå är långt kvar till molnen Å vinden vinden så snabbt det går men nej! hon förlorar taget om ett öga det faller faller förloras ur sikte bland granarna vi kan inget göra annat än att hoppas att hon hittar hem hos Vilse Miranda och de borttappade men det spelar ingen roll för jag, ögat i näbben, är det öga som minns. Jag minns dig Josefulfinfin. Jag minns att Petronella-fågeln ryggar tillbaka sekundsnabbt cirklar men fortsätter sedan. Hon vet att det är bråttom att hinna hem och få mig i jord. Hon har sett den lilla sprickan i skalet. Hon vet inte hur länge jag hållit men kan ana, mitt liv som öga, visserligen mjukt omstoppad men på fel plats, ängsull är inte jord och ägg är inte ögon. Tiden är knapp och hon skyndar, skjuter fram över himlen. Å snabbt snabbt framme vid fönsterrutan smäller klorna mot rutan öppna Dorabella eller någon som i alla fall har händer ett hastigt avbrott för förvandling det är inte tid för att artigt presentera fram med vattenkanna och krukor och ja en lagom stor fyll på med jord och jag täcks av mörker och jag såg inte vad som hände sen lugnt lugnt pärlemorpärla eller öga grodd och ägg och efter någon dag tillstymmelse till armar ben att suga in näring med hela huden och när en vecka gått vecklade jag ut mig jag hade begåvats med vingar det var så hon sa Petronella, och medan jag med små framsteg varje dygn lärde mig flaxa mellan bordet och soffan, sydde hon en ny kollektion av fjädrar till alla små. Vår första natt på himlen såg vi äpplen som föll långt ifrån sina träd och att somliga krossades andra reste sig sprang till skogs och vissa rullade hela den långa mödosamma vägen hem. Vi ska studera dem närmare. Berätta deras sagor. Men den tredje natten tog jag täten och vi började resan mellan fyrarna vattnen som inte täcks in i böckerna och husen som har andra former än vad flygkorten visar. Vi kommer att gå till botten med våra undersökningar ta oss in i underströmmarna. Vi hör hur du Josefinful känner hjärtformen pulsera bakom soffan. Minnena som sköljer dig. Dina och mina. Jag såg allt. De ägg som kunde bli jag låg runda och mogna i en ask, bara att plocka och plantera. Även om något ser ut som ögon eller pärlor kan det mycket väl vara ägg. Men du ska alltid ta omvägen genom dig själv. Du tänkte att det kan vara bra att ha ögon i ett huvud och hud på fingrarna. I böckerna stod det om strumpor som klipps eller behålls i helt stycke. Du lärde dig att använda silkestråd till ansiktsdetaljer, välja ut en figur och förstora upp. En fingerborg. Skinn på näsan kan smulas och användas som fräknar. Det står också om sömmen som markerar benan. Sidenbanden runt halsen. Jag minns när du förfärdigade mig. Stack det sista stygnet om stoppningen. Blixten slog in genom fönstret genom brödrosten, slangarna till hjärtat. Spring spring lilla hjärtat när blixten slår ner i hemelektroniken. Artärerna sväller och fönsterluften far ner i lungan. Ut igen. In igen. Min kropp vakande. Du höll ett öga öppet. Jag öppnande två. Vi levde i lägenheten och du kämpade med språket. Det var en tidig morgon och vi slogs som vanligt. Det skedde i badrummet. Min fingrars trådiga struktur skrapade längs kinderna. Det var värre om jag var blöt om händerna. Du har lärt dig hur den ytliga sårskorpan känns. Och döljs. I början var handflatorna i velour. Det var de fortfarande men sliten, vass. Huden flängde och du låg där på golvet. Jag gick. Men jag ska berätta din historia Josefin. Jag tror att den går ungefär såhär: En gång var Josefin ett barn. De vuxnas ansikten närgångna strax intill ögongloben. Munnar kött tänder händer skrattade blottade innanmäten och tungor. Josefin fin fin lilla gryn och gull med sugreflexen spridd över huden. Ingen tänkte på vad som hände med navelsträngen. Ingen såg hur den genast odlade små ben sprang och hoppade ut genom ett öppet fönster. Men den växte i skogen tog form och färg av en diet på stensöta och ängsull. Den sjöng Joseful och tryckte sig ofta mot fönsterrutan om nätterna. Den såg hur Josefin levde i en värld av händer, en för mat en för sömn en för klapp och en för smäll. Navelsträngen, som nu utvecklat både anletsdrag och öron, andades mot glaset och gjorde sig påmind lämnade fingeravtryck i mönster som skulle föreställa bokstäver och vidare instruktioner. Lämnade en ask med pärlor. Josefin såg den löpa till skogs. Spåren efter de egna bara fötterna. Miniatyrformatet. Hon tog det till sig som ett illaluktande sällskapsdjur. Hon ville inget hellre än att göda samla textilier till kroppen. Det var en Josefin med mönsterkonstruktioner som brusade genom dagar nätter och skapelser i händerna. Andkämpningen i tygen. Hur hon inte tröttnade på att repa upp att begrava under stockar och stenar. Hon hade så mycket puls, det måste varit så att hon ville dela den med sig. Hon ville ge mig växtvärken så att jag vågade träda ur träden. Egentligen var det inget fel på Josefin. Den lilla del som skurit sig ut och sprungit till skogs var inte något hon behövde. Alla födda människor klarar sig utan, sägs det. De har ett hål på magen och oftast är det alltför litet för att rymma särskilt mycket sorg. Men Josefin brukade stoppa ängsull i sitt om nätterna, låta drömmar sprida sig i blodomloppet. Det var inte värre än så. En hudgrop för saknad. Därifrån löpte en spiral av ihärdiga försök. En syster för varje dag, vecka, månad och ingen som höll och pulserade under tyget. Det var inte värre än att hon lyckades. Att hjärteblodet sen sprang till skogs och somnade under en kastanj. Men det var senare. Och det var allt från Skörrapporten från alltings början och slut och mitt, högvarvet i huvudet. Vi hörs Josefin. Joseful. Du och jag hör alltid varandra. Det finns så mycket röst härinne."

(Instrumental)